Kanske så här.

Anders Burström står fortfarande kvar borta vid ismaskinerna. Han är fortfarande iklädd full matchutrustning.

Det ser ut som ett utdraget farväl till något som han aldrig mer kommer att få uppleva.

Jag vet inte om kapten Burström kommer att sluta nu, jag vet inte om han ska det med den senaste säsongen i minne. Men om han väljer att göra det så ska han gå härifrån med oerhört rak rygg.

Han har varit med om att bygga det nya Luleå Hockey.

Jag åkte ner till Örnsköldsvik för att se säsongens första match den här säsongen. Den var inget speciellt, inte alls, men jag skrev ändå att jag tyckte det var kul att få vara där och se allt för första gången, att det kunde vara början på något vackert.

Då anade jag ingenting.

Luleå Hockey har varit tråkigt, Luleå Hockey har varit fantastiskt roligt. Luleå Hockey har blivit ett lag med en miljon ansikten och ett:

Krigarens.

Det här laget dör aldrig, spelarna är myror som fortsätter att tugga med käkarna om man kapar benen på dem. Det är vackert, det är vederstyggligt och det är effektivt.

Slutet blev måhända bittert, men alla slut är också en början på något nytt.

Det här var säsongen då Luleå armbågade sig in i finrummet, blev utkastade, gjorde bort sig, gjorde bra saker, dåliga saker, beskylldes, besvärade och baktalades.

Det var, kort sagt, säsongen då Luleå Hockey blev en klubb att räkna med igen.

På alla möjliga sätt.

Vi får de vart det tar vägen nu, vi vet att Arlbrandt försvinner och det kanske känns som en axelryckning för er (ursäkta, oss) som sågat honom för slutspelsinsatsen.

Men jag blir alltid empatisk när jag ser människor bakom spelarfasaderna och Arlbrandts tårar i omklädningsrummet var äkta.

Han brinner för det här laget. Han också.

Jag lämnar er där, fortsättningen kommer att bli utdragen och det finns massor av lösa trådändar som ska knytas ihop. Jag vill bara säga en sista sak innan jag går.

Det finns de som kastar saker på journalister. Det finns de som kissar på bussar, kastar stenar på bussar och det finns de som hänger Jonathan Hedström-dockor under E4-broar.

Sen finns det fans. Det är de som vrålar, som fyller arenan med en hunger och en glöd som går att ta på. Det är de som hetsar spelarna till stordåd och får med sig ett helt län i en vild jakt på framgång.

De var här i kväll. De var magiska.

Till alla er som stått, suttit, hoppat, sjungit och klappat era händer blodiga under den här säsongen, till alla er som åkt buss, tåg, bil och flyg, till alla er som till och med stått ut med ett par minuter Linda Bengtzing:

Tack. Ni gjorde allt ni kunde. Även journalister vet att uppskatta stämning när de ser den.

/Johansson