Två bilder på min favoritkille.

Alla mina tankar går just nu till Norge, alla avlidna och deras anhöriga. ♥
Sjukt att något sånthär kan hända, fyfan vad människor är vidriga.

Man vet att jag är trött när jag sitter och kollar youtube-klipp på Justin Bieber när han uppträder Live och får rysningar! Det är precis det jag håller på med nu. Och jag tänker inte ljuga, killen är grym. Jag har sett hans film, och jag kan ärligt talat säga att, killen är awesome. Om jag skulle gå på hans konsert om han kom till sverige? ABSOLUT. Utan tvekan. Försöka iallafall! Kosta vad det kosta vill. Han är 17 år, och han är stor. Han är magisk. Han är långt ifrån Luleå Hockey, men han är Justin Bieber.

Och så har vi ju Sons of Anarchy. Men det är ju en helt annan femma.
Vi har O.C, vi har OTH, vi har Dawson's Creek (som jag förövrigt håller på nöta nu då jag sett ALLA oth-säsonger på 8 dagar = 1 säsong per dag. Lovely!), vi har Life unexpected, vi har 90210, vi har True blood, vi har Pretty little liars, vi har Make it or break it, vi har alla awesome säsonger i världen och mitt liv är complete. Under tiden hockeyn har sommarlov så är vi inne på seriernas högsäsong. Ja, trots mina förbannades jävla eksem så kan även jag njuta av sommaren. På ett helt annat sätt.

Och vi har musiken.
Men jag orkar inte skriva om alla bra artister här för det skulle bli för många. Just nu behöver ni bara ett namn och det är Promoe. Min gud. Jag älskar honom.

Om två veckor + några dagar så har vi pdol - och jag har fått ett festivalpass av min prins. (tack, jag älskar dig!) Jag har sparat in 700 kronor som jag ändå, även om det är onödigt för att pdol kommer suga i år, hade spenderat på att gå in, alla dagar. Men se det positivt - ölen kommer flöda.

Också har vi Uddevalla. Jag längtar efter er så det värker i bröstet. Jag längtar efter er allihopa, alla inom ett avstånd på 10 mil, till vänster, höger, upp, ner, till söder, till norr, till syd, till öst om Uddevalla. Som förståss är mina vänner, som kanske också borde tilläggas. Jag saknar min syster, jag saknar hennes man och deras två underbara barn - mina syskonbarn. Som växer så det knakar, som inte är bäbisar längre. Mina prinsessor. Mina STORA prinsessor. Gud, vad jag saknar er!

Sen har vi LCHF-dieten som jag vet att jag borde prova. Men jag kan inte vara utan socker. Jag kan inte sluta dricka cola och jag kan verkligen inte sluta äta saker som innehåller mjöl.

Vilka jävla problem jag har, ellerhur?

Nu till allting som jag älskar, och som är bra:
Justin Bieber, Tv-serier, att det bara är en månad kvar tills luleå börjar spela igen (TACK GODE GUD!), att jag har Kiba om dagarna, musik, pappa, min pojkvän, datorn, pengar, min telefon, cola, godis, sängen, våga vilja.

På tal om våga vilja.
Jag är rädd för att sluta på våga vilja. Jag är en väldigt känslosam människa, och jag satt idag och kollade bilder på allt som jag har gjort med dom. Dvs. Stockholm, jokkmokk, utflykter hit och dit, boda borg, ALLT, och jag insåg - jag kommer sakna det mer än jag tror. Det som under 1.5 år har varit min familj, ska jag nu slussas ut från, ska jag vara utan inom ett halvår. Det svider! För jag älskar stället, jag älskar människorna, varenda jävel som kommit och gått har jag älskat innerligt. Och jag har blivit en bättre människa pågrund av detta fantastiska ställe! Och nu blir jag tvungen att lämna det. Men jag kommer aldrig glömma det.

Här har ni två underbara bilder, med underbara människor:




Och med dom säger jag godnatt, för dethär inlägget blev väldigt mycket längre än jag hade tänkt mig. Later!

Jag är "helt off!" och har snöat in på Promoe. Jag ligger mest och njuter, egentligen av ingenting med tanke på att jag inte kan gå ut och det är typ 30+ i sovrummet. Men jag njuter. Jag njuter av Promoe's ljuvliga röst, och hans underbara texter - och längtar tillbaka. Till sommaren 09. Inga gränser! Då jag lekte med livet. Jag var bra, bättre, bäst. I en evig dimma. Oberäknelig. Alltid på vift. Impulsiv.

Hur jag ser på mig själv idag? Tråkig. Okej, jag överdrev. Men jag gör ingenting jag vill längre. Ingenting för mig, bara mig. Jag kan knappt gå någonstans utan att jag blir förföljd. Av det som var förr. Och jag är rädd för det! Rädd för "förr". Men en del av mig vill ändå ha det tillbaka. För jag var bättre då. Mer framåt. Mindre rädd.

Jag hade personer jag älskade av hela mitt hjärta.
Vem har jag nu? Ingen, för jag drar mig ifrån.
Mitt absolut egna fel. Men jag saknar er

Passande vers från en awesome låt. Promoe - Mammas gata!

Igår gick jag på mammas gata,
vissa dagar så kan jag sakna
Tryggheten från gamla dagar
men det finns inget som kan få dom tillbaka
Ibland vill jag återvända
Men det finns ett litet dilemma
Det känns som skorna börjar klämma
Och jag får växtvärk, jag måste lämna
Staden känns för liten
Du och jag, börja om - det känns för tidigt
Eller för sent hur den än blir de,
kommer alltid vara en del av mitt liv, ye

Har ni någonsin känt er "on top of the world"? Helt oövervinnerliga. Som att ingenting kan gå fel. Som att det inte spelar någon som helst roll vad någon säger, INGEN kan ta ifrån er den glädjen ni känner, just för den dagen, minuten, sekunden? Och sen försvinner det. Antingen går det för långt och någon säger ifrån, eller så rinner det bara av en. Dendär känslan som man kände alldeles nyss bara försvinner. Och man inser hur jävla långt nere på botten man egentligen är.

Jag håller på drunkna. Det känns som att jag verkligen försöker och försöker hela tiden att ta mig upp över ytan, och när jag väl är där - hålla mig kvar! Men det går inte. Jag är för svag.

Jag bara undrar. Vart tar dendär känslan vägen egentligen?
Och varför försvinner den, in the first place?

Idag fyller min älskade lilla systerdotter 3 år.
Stor flicka nu ju! :) Känns som alldeles nyss hon fyllde ett.
Tiden går för fort!

Stort grattis till min sötunge nere i Uddevalla iallafall,
önskar att jag hade kunnat vara där ♥ moster älskar dig!

Jag är alldeles tom på ord.
Vill skriva något, men kan inte. Vill bara försvinna ett tag.
Vad händer egentligen?
Det känns som att allting springer iväg så snabbt. Jag hinner inte med.
Vad ska jag göra?

That's the way I loved you

There's no one in town I know, you gave us some place to go
I never said thank you for that, I thought I might get one more chance

What would you think of me now? So lucky, so strong, so proud.
I never said thank you for that, now I'll never have a chance

saknar dig. ♥